Oh, dessa märkliga infödingar del 1.

Jag lovade mig själv att jag berättar om de kostiga svenskas beteender.
Så jag startar det.

Nu är jag på en kurs. Jag har 14 kollegor. I andra klasrummet finns ungefär det sama antal studenter. Vi träffar i köket. De dricker kafe, mycket kafe, jätte mycket kafe. De dricker kafe morgon när bara kom hit, dricket det vid kl.9, frukost rasten, efter frukost, förre lunch, till lunch, efter lunch. 4-5 koppar i 6 timmar!
Jag komenterar inte. This is not my business.
Jag dricker en kafe morgon och då och då en kafe efter lunch. I mellan tiden dricker jag te. Vanlig svart te, och "malina" te (hallon te, jag köper i Polen). Jag sockrar dem. Och varje dag, varje gång måste jag lyssna :
-Oj, sockrar du ?! Så mycket sockrar du. Varför sockrar du ? Ajajaj, Katarina, du vet att socker är farlig ? - och andra lika.
På början var det bara rolig. Nu, efeter tre år, är bara irriterande. Varje plats, varje möte behöver jag förklara.
Hallå! Jag är stor flickan. Och jag tror min sött kafe eller te kan inte bli mer farlig än 5 muggar kafe per dag. Särskild att jag äter inte söt bröd med söt smörgåsgurka, med mycket saltig skinka och mycket fet majonäs.
Svenskarna tror att bara dem vet hur ska man äta hälsosamt.
Och varje tänker " det bara jag undrar". Nej. Genom 21 dagar måste jag förklara ungefär 20 gånger "varför sockrar jag".
Sockrar darför att gillar. Och behöver. Klar ?

Klart

Min sisters begravning var lördag, den 14 january morgon. Jag kunde inte vara med alla. Jag hade biljet tillbaka och måste flyga - måndag morgan började jag kursen jag väntade så länge.
Måndag.
15 person : skrattar, skojar, småpratar och jag. Kämper med tårar, kunde inte prata, har problem att lyssna vad pratar om mina kolegor. Äntligen - fick jag bok, övningar som så mycket påminner min arbete. Kan sätta huvud in i bok, kan gräva in i ett annat värld, värld var allt är enkelt, logisk, lätt att förutse.

Vad tänkte de om den kvinna som sitter tyst, klädd mörka kläder och ler sig inte.
Jag vilje inte berätta om detta de. Okända människor, inte Polacker, kanske de kan inte förstå.
Småningom, efter två veckor började jag återkomma. Nu kan jag prata, skoja, skratta. Men ine, i själen...

Det var svåraste.
Idag två tjej pratade om famlji. Jag hunnit inte gick ut. Dem frågade mig
- Har du några syskon?
Histerisk ? Vad trodde de när jag började gråta ? Jag kunde bara skaka huvudet
- Nej, inte längre.
- Jag förlorat min enda sister för två veckor sen - förklarade efter en stund.

Nu allt är klart, de vet. Kanske bli det lättare att förstå varför kan jag inte bli så rolig.